För 1 år sen idag så satt jag på bussen på väg till skolan .
hade en sån konstig magkänsla , som om nånting skulle hända!
Magvärken gör att jag inte klarar av att vara kvar i skolan mer än en timme.
när jag sen ska gå till bussen så ringer jag syster.
hon säger att jag inte behöver sitta hundvakt till jumjum.
För hon ska åka och ta bort han för han mår inge bra.
Jag frågade om hon ville att jag skulle följa med till Mora.
Jag åker hem till mamma som ska skjusta syster till mora.
På bussen brister de, jag satte mig längst bak på bussen,
tårarna kommer oavbrytet! Känslan att behöva ta bort en hund som betyder så sjukt mycket är så jobbig.
hemma hos mamma söker jag tröst hos Svante och jag börjar gråta ännu mer.

Nej usch, det som var jobbigt var att beöva se syster så ledsen!
Älskade syster!<3





Jumjum, den finaste hunden!
Jag saknar dig

R.I.P <3